Ser nu på hockey med lillbrorsan och pappa. Bara vi hemma, haha. :)
Blir tyvärr ett kort inlägg idag, förlåt... Bilder och sånt kommer inte heller in idag. Usch... Blir lite inlägg också, har jag märkt. Tråkigt. :o
Istället får ni läsa en halvklar berättelse jag skrivit, bara proglogen. Resten är inte klar. ^^
Ehm... Enjoy reading! ;)
--------------------------------
Snön hade precis börjat falla, precis som förra året när min bror försvann. Jag satt på en bänk och tittade ut på barnen som var på sina gårdar och lekte. Dem hade byggt flera snögubbar av olika storlekar och några ljuslyktor lyste vackert. Det där hade jag också gjort om min bror var vid min sida just nu. Vi skulle ha lekt i snön flera timmar. Min mamma frågar mig alltid om jag vill leka med henne, men det är inte samma sak.
Min bror heter (eller hette) Alexander Owen, men ville helst kallas för Alex. Han är två år mellan oss två. Men det känns inte som så. Vi är som tvillingar, enäggstvillingar. Vi umgås alltid med varandra och har lika intressen. Det underliga är nog att vi inte alls ser ut som varandra. Vi är inte så lik våra föräldrar heller. Alex försvann förra året, exakt samma datum. Han var då femton år gammal. Snart skulle han ha fyllt sexton. Jag själv är fjorton år. Alex fyller år på vintern och jag på sommaren, fast samma datum. Den fjortonde är mitt och hans lyckotal, för båda kom till världen då. Vi är sjukt lika och så sjukt olika på samma gång. Hur det kunde hända så är ett mysterium för mig...
När jag frågar mamma om vart Alex tog vägen svarar hon bara dumt nog:
”Han har fått magiska krafter och flyttade för att inte skada oss.” Mamma har alltid varit lite sjuk i huvudet så man ska inte tro på allt hon säger.
Pappa är nästan lika sjuk.
”Han är med Gud, där han hör hemma”, svarar han alltid. Hur dum tror de att jag är?
Varje gång jag tänker på min före detta bror gråter jag. Det är sjukt. Jag minns dagen han försvann utan och innan. Min väckarklocka ringde och jag klev upp som vanligt. Jag gjorde mig i ordning till skolan och fick en avskedskram av Alex. Precis när jag gick utanför dörren visste jag att nånting var fel, att nånting skulle hända. Men inget sånt här. Bussen kom lite senare som vanligt och jag fick stå och frysa ihjäl mig. När jag väl klev på bussen drog mina vänner ner mig bredvid dem.
”Hej Alex!” sade Lindy, en utav mina bästa vänner.
”Hej”, mumlade jag och försökte tvinga fram ett leende. Jag hatade att bli kallad Alex. Men heter man Alexis får man ta straffet.
Bussen rullade vidare och vi småpratade lite. Det jag undvek att prata om var Alex och kramen som hade gett mig och den hemska känslan. Nånting skulle hända idag, men vad?
Skoldagen fortsatte som vanligt och ingenting nytt hände. Tyvärr så var jag inte så uppmärksam på alla lektioner. Känslan av något hemskt plågade mig hela tiden...
Väl hemma i skyndade jag mig upp till mitt och Alexs rum. Han var inte där. Jag letade i hela huset. Inte ett enda spår efter honom. Vart kunde han vara?
”Mamma! Pappa! Vart är Alex?” ropade jag så högt jag kunde.
”Han är väl hos en kompis”, svarade mamma. Hon verkade så lugn.
Alex var nästan aldrig hos kompisar. Han hade själv sagt att jag var den enda vän han behövde. Men varför var han inte hemma?
Jag tog upp min mobil och slog hans nummer. Inget svar. Nu blev jag väldigt orolig. Jag ringde igen. Inget svar nu heller. Den plågande känslan kom tillbaka. Tänk om Alex var död? Tänk om han råkat ut för en olycka och ingen kan hjälpa honom? Jag blev illamående...
”Han svarar inte på telefon!” ropade jag och sprang upp för trapporna. Mamma stod i köket och lagade mat.
”Han har väl den på ljudlös”, sa hon lugnt. ”Det brukar du också ha.”
”Alex, ha mobilen på ljudlöst? Det tror jag inte”, muttrade jag. ”Han svarar alltid om någon ringer.”
Mamma suckade. ”Han behöver också lite fritid, gumman.”
”Jag tror dig inte”, mumlade jag och gick ut från köket.
”Gå ingenstans, maten är snart klar!”
Mamma döljer nånting, tänkte jag, men varför skulle hon? Han det hänt Alex något? Varför svarar han inte?
Jag gick ut och satte mig på knä i snön. Små, små snöflingor sjönk långsamt ner i mitt hår. Tårar rann ner för mina kinder. Jag kommer ihåg att jag grät flera timmar efter, till och med dagar.
Vid maten satt jag tyst och bara petade i maten. Ibland snörvlade jag till, men mamma och pappa reagerade inte.
”Hur var det i skolan idag då?” frågade pappa efter en stund. ”Har ni några prov i veckan?”
Jag mumlade något, men dem hörde tydligen inte.
”Gumman, du måste prata så vi hör dig”, sa mamma lugnt.
”Allting var bra och vi har inga prov”, sa jag igen.
”Vad bra då”, sa pappa. ”Inga läxor då?”
”Nej!” sa jag högt och ställde mig upp. Stolen föll omkull.
”Vad är det med dig idag?” Pappa hade också ställt sig upp.
”Ni verkar så jävla lugna och märker inte att Alex är borta! Han skulle ha meddelat er om han var med en kompis, men har han gjort det? Nej, trodde väl det!” Rösten sprack och jag kände tårarna börja rinna ner för mina kinder. ”Tycker ni inte det är misstänksamt? Han har fan inte ringt eller sagt något om vart han är. Tänk om han är skadad? Skulle ni någonsin förlåta er själva då? Om eran enda son blivit skadad eller till och med död? Usla föräldrar jag och Alex har. Ni bryr er inte ett skvatt om oss! Dra åt helvete!” Jag sprang ut ur köket och ut genom ytterdörren.
Snön fortsatte att falla ner till marken. Jag stannade upp och satte mig ner. Snö föll långsamt ner i mitt hår. Tårar började rinna ner för mina kinder. Jag snörvlade till. Hur kunde jag ha såna idioter till föräldrar? Varför fanns ens såna människor? Varför just min familj? Var var Alex? Flera tankar snurrade runt i mitt huvud och jag visste inte vad svaren var.
”Vart är du Alex?” snyftade jag. ”Varför är du inte här...?” Den kalla kölden tog sig in genom mina kläder. Jag hade glömt ytterkläderna inomhus. Idiot...
”Alex?”
Jag reagerade inte. Jag hatade verkligen att bli kallas Alex. Det var min bror. Varför döpte dem ens oss med så lika namn?
”Alex?” Kom in, det blir kallt.”
”Vad vill du mig?” Jag tittade ner i snön.
”Säga som det är.”
”Du har redan gjort det säger du, varför ljuga mer?” Jag kände en tår sakta rinna ner för kinden.
”Det är sanningen.” Någon tog på min axel.
”Gå mamma, jag behöver inte mer lögner i mitt liv. Det ni har gett mig räcker.”
Hon satte sig bredvid mig. En värme spred sig genom hennes hand till min kropp.
”Snälla, gå”, sa jag lågt.
”Alex är magisk, det är sant. Jag lovar”, sa hon.
”Hur ska jag kunna tro dig? Du har alltid varit en som tror på sånt. Inte jag.”
”Snälla Alexis, tro mig...”
”Okej, om jag säger att jag tror dig”, sa jag lugnt, ”hur ska jag veta att du inte ljuger?” Det var den dummaste frågan jag nånsin hade ställt till henne. Men vad skulle jag säga? Mamma började berätta...
-------------------------------------------------------
Blev inte direkt ett kort inlägg, haha... XD
Aja, skriver mer imorgon (och lägger in bilder). HÖÖÖÖRS! :D
