"Find something new..."

Att vakna av ingenting brukar vanligt vis inte hända mig. Men just ni, idag, blev det så. Klockan hade inte ringt och nu stirrade jag bara upp i taket. Varför hände det här? Varför just idag?

Min mage började knorra. Men inte att den var hungrig, det fanns ingen stickande känsla där nere. Men någonting var det. Varför var det så?

Mina ögon flyttades runt i rummet och fastnade sedan på taket. Där uppe fanns en bild på två av mina bästa kompisar, Robin och Myran, och en bit som var avriven. Där fanns Sara, min ex-flickvän. Vi gjorde slut för en vecka sedan, men det var lika bra. Mina känslor för henne var inte detsamma som för ett år sedan. Hon var inte det Sara jag kände, den som jag älskade. Tårarna trängdes bakom mina ögonlock för att få komma ut. Jag kunde inte hindra dem, det bara blev så…

Jag låg kvar en stund och gned sedan bort mina tårar och satte mig

upp. Att tänka på någon som verkligen betydde någonting för mig funkar aldrig. Sara hade förändrats och det går inte ändra på, that’s the life.

Jag satt kvar på sängen och blundade. Det var någonting jag inte brukade göra, men på något sätt blev det bara så. Jag kunde inte rå för det. Magen knorrade igen och jag la en hand för den. Varför lät den så? Det var som om den försökte berätta någonting för mig. Men vad?

Det tog flera minuter innan mitt oväder som Sara lämnat till mig, hade gått över. Jag ställde mig upp och sneglade på klockan. Kvart i åtta. Skolan började halv nio. Vad kunde man göra på den stunden? Robin var säkert utomlands som alltid och Myran sov nog fortfarande. Istället för att stå kvar och tänka på något jag inte kan rå för gick jag ner till köket och satte mig vid bordet. Elisabeth, farsans nya brud, hade skrivit en lapp:

”Din pappa och jag kommer hem senare än vanligt ikväll, det kom upp en sak på jobbet. Hoppas du klarar dig själv en stund. Juste! Ellen ringde och undrade om du ska gå på skolan idag. Hon blev nog bara lite orolig. Ha det så bra och sköt om dig! Älskar dig gubben!”

Jag knycklade ihop lappen och slängde den. Nya tårar trängdes bakom ögonen igen och nu lät jag dem bara falla. Hur den där tanten kunde skriva sådär, som om hon var min mamma var helt fel! Hon kunde bara inte göra såhär mot mig, mot farsan! Jag kände ett hat inom mig som jag ville få ut på någonting, men det fanns inget jag någonsin skulle kunna ha sönder här inne. Mammas saker fanns över hela huset och det gick inte att skilja på vad som var hennes och inte. Istället gick jag upp till tantens rum och letade efter någonting jag kunde ha sönder, eller åtminstone ha sönder. Till slut hittade jag hennes plånbok.

Pengar är alltid bra, tänkte jag och tog allt.

Hur hon reagerade brydde jag mig inte om, och hon hade dessutom inga bevis på vad jag gjort.

Klockan inne på mitt rum ringde sitt oändliga pipande ljud som inte slutade genom tankekraft, det hade jag försökt flera gånger innan. Men tunga steg gick jag inte till mitt rum och tryckte av väckarklockan. Den var åtta nu. Garderoben stod öppen sedan igår och kläder låg utspridda över hela golvet. Jag tog fram mina ljusgråa jeans och en vit t-shirt, och gick sedan in till badrummet. Snabbt borstade jag tänderna och fixade till håret lite.

Jobbiga saker händer då och då, som nu. Telefonen ringde, och jag hade inte ett dugg lust att svara. Efter några sekunder satte telefonsvararen på och den som ringt började prata in ett meddelande:

”Hejsan… Isak”, började det, ”Jag undrar bara om du vill träffas nån gång eller så. Saknar sig så mycket, men kunde inte komma på det förrän nu. Min hjärna är så seg, och det vet du lika mycket som jag gör. Snälla… Ja, messa mig och säg vad du tycker. Som sagt; jag saknar dig, lilla gubben min. Härliga  hälsningar Sara.”

Jag stod bara där och kände tårarna komma bakom ögonen igen. Det måste vara ett nytt rekord. En dag är redan förstörd och det är redan en hel dag kvar att stå ut med, och magens knorrande gör det inte heller bättre.

”Någonting dåligt kommer säkert hända idag, igen”, mumlade jag och gick ut till hallen. Jag tog på mig ytterskorna, slängde på mig min jacka och gick sedan ut. Som tur har man inte långt till skolan så man kan gå, men idag just idag skulle jag kunna ha åkt buss istället. Det var en sån där dag, en depp-dag. Det var så typiskt mig. Inte var jag emo heller, tycker inte synd om mig eller så. Det finns de som har det värre. Men det var bara en sån dag jag hade, just idag när allting kändes fel… Men ändå så kändes det så rätt, på något vis.

På vägen till skolan sparkade jag på en liten kantig sten. Varje gång jag sparkade på den rullade den ännu längre bort, och så vidare.

Solen gled bakom moln och allting blev mörkt och dystert, inte bara mitt humör.

”Det är någonting magiskt med vädret”, suckade jag och drog jackan tätare omkring mig.

© By: Sofie Näslund (www.coinrobot.blogspot.com) En novell jag själv skrivit!